När Kurt Weills och Bertolt Brechts Tolvskillingsoperan hade  premiär, valde de att kalla den ett ”skådespel med musik”.  De ville berätta något där musiken som ingrediens tillförde lika mycket som dialogen och dramat.  Musiken i Tolvskillingsoperan var inte heller opera, utan det som för Weill har blivit den karakteristiska ”song”-stilen; en  uppblandning av stilar som kabaré, jazz  och tango. Det var tänkt att vanliga skådespelare skulle kunna sjunga, Weill och Brecht ville nämligen bryta identifikationen med rollfigurerna, få publiken att reflektera över händelseförloppet på scenen. De var trötta på den massiva propagandakultur som odlades systematiskt av nazisterna, som med  masshypnotiska och mytologiska inslag, odlade en kultur på romantiska och klassiska traditioner.  För att få in även det ”kritiska tänkandet”, reflektionen, satte Weill och Brecht in bland annat sånger som bra, distanserande, (främmandegörande ”verfremdung”)  avbrott.
Så uppfanns en ny stil inom scenkonsten; musikalen.

Att Kurt Weill tvingades fly från Tyskland 1933,  efter att ha skrivit ”Silversjön” (uppsatt av Folkoperan 2010), där frågan  ställs huruvida en människa ska följa sitt eget samvete eller rätta sig efter samhället lagar, gör säkert ingen förvånad, med dagens historiska facit i hand. Säkerligen hade nazisterna haft ögonen på Weill länge, då han var en alltför provokativ ”livsexistens” med sitt judiska, socialistiska och troligtvis även homosexuella leverne.

Han flydde till Paris , och  komponerade i exil,  en gigantisk symfoni  över judarnas historia ”De sju dödssynderna”. 1935 åkte han vidare till USA där han gjorde allt för att assimilera sig. Han fortsatte med att komponera musikaler, operett- och filmmusik och  även opera. Han ville hitta en ny stil, en ”amerikansk opera”, där den amerikanska musikalen och den traditionella europeiska operan, gifte sig. Hans stycken sattes upp både på  Broadway och blev filmmusik i Hollywood.  Spännvidden i hans livsverk i form och innehåll, är imponerande stort och brett – och ändå  bär det hans genialitet och signum i komposition. Både Bob Dylan och Leonard Bernstein tillhör hans stora beundrare.

Så när musikaltreorna nu i kväll, i  regi av Ingalill Rask Wagner, framför sin sceniska konsert  ”Kurt Weill – från Berlin till Broadway” , finns många fina bitar att tugga på-  allt från den  legendariska ”Kanonsången”  (Berlin) till ”There´s nowhere to go but up” (Broadway).

Föreställningen är koreograferad av Rebecca Evanne (stepp) och Gunilla Olsson Karlsson, med John Lönnmyr som kapellmästare, och spelas på Balettakademiens Teater mellan 7-22 oktober. Info och biljetter www.balettakademien.se/teatern

/Mina Friberg